Hej! I´m back!

Tja, vad kan jag säga? Jag har helt enkelt bara lagt skrivandet på is under terminen och sysslat med annat. T ex läxläsning...
Uppdatering alltså:
Min äldsta son går nu i nian. Om två månader ska han välja till gymnasiet, och tankarna går fram och tillbaka. Han har väl lite hum, men inget slutgiltigt beslut än.. Det är svårt. Ruskigt svårt! Många linjer - och många grenar inom den linjen - och många enskilda val på den grenen i linjen! *snurrig i huvudet* Dessutom finns den ena grenen på ena skolan, den andra grenen på en annan skola. Vilket gör saken än mer krånglig. Kunde man inte sätta alla grenar på samma skola? Det skulle vara enklare, tycker jag. Plus att de elever som går samma linje skulle få mer utbyte av varann... Jaja. Nog om detta.

Son 2 går i sjuan. Hans liv sitter i en låda på magen - en låda med strängar både härs och tvärs. Han kommer hem, slänger väskan i ett hörn och försvinner in på sitt rum och sen spelar han! Både elgitarren och den akustiska går varma. Hans högsta önskan just nu är en halvakustisk... Men tre gitarrer!? Nja.. Det får nog vänta ett tag...
Dotter 1 går i trean. Den tösen blir bara vackrare och vackrare! Ibland när vi sitter och pratar slås jag över hur otroligt fina drag hon har. Jag vet; jag är förmodligen väldigt partisk och förbllindad i min kärlek till barnen, men hon ÄR fantastiskt söt!
Just nu sover hon över hos en kompis. Snabbt påkommet igår och med glad min stack hon iväg. Härliga tjej!
Dotter 2 sitter här bredvid mig och ritaar i sin HelloKittybok som kom i en julklapp. Min lilla femåring är så rolig fortfarande. Hennes kommentarer förgyller verkligen våra dagar. Häromdagen satt hon och drack en mer i bilen. När den började ta slut så vek den sig på mitten och blev alldeles ihopknölad. Astrid utbrast:
-Mamma titta! Den ruttnar!

Annars är den här lilla damen mycket fem år. Hon vill inte vara med någon annan än sin mor, vill inte ens gå till sitt älskade Kyrkans Barntimmar - och skall ABSOLUT inte börja förskolan! Fylla 6 år ligger tack och lov lååångt fram i tiden, ända till 2 mars.. För hon vill inte det.. För då betyder det att man ska börja skolan.. Jag tar det med ro och är förvissad om att till sommaren kommer hon att ha ändrat sig.

Robert jobbar fortfarande mestadels i Stockholm. De har så mycket jobb att de har blivit tvungna att tack nej till en del, vilket är väldigt roligt. Så han åker tidigt på morgonen och kommer hem vid 7 på kvällen. Men han trivs och är glad över sitt arbete och sina arbetskompisar, och det är jag så glad för.
Själv trivs jag ypperligt på mitt jobb. Fem underbara dagbarn som jag får ynnesten att ha i min grupp. Och dessutom har vår lilla verksamhet utökats till 15 dagbarnvårdare i tre grupper runt Uppsala! Sammanlagt har vi nu ung 50 inskrivna barn! Rätt imponerande om jag får säga det själv.
Nej, nu måste jag sätta lite fart på den här dagen. Så i ses! Kram på er!

Imorgon får jag besked..

Jag bävar..
Faktiskt..
Imorgon är den långa väntan slut och jag kommer att få besked om hur stämbanden ser ut efter sommaren. Och om det blir operation.
Många känslor tränger omkring och många tankar snurrar hit och dit:
Nervös, glad, förväntansfull, rädd.
Jag känner mig ensam, men ändå så omringad av människor som finns här för mig.
Jag är glad att äntligen få besked samtidigt som jag är rädd för det.
Jag vill veta - men ändå inte.
Jag är förväntansfull, men ändå rädd....

Hur kommer det att gå?
Blir det operation? Och när i så fall? Hur länge blir jag sjukskriven? Hur går det då för mina kollegor? Kommer de att däcka under den arbetsbörda de får om jag blir sjukskriven i flera veckor?
Hur går det till när man ska börja prata efter operation? När är jag återställd? Hur lång tid tar det innan min röst är helt tillbaka? Hur ska jag klara att vara tyst i så många dagar? Gör det ont? Har jag ont efteråt?...

Så govänner: Om ni läser detta innan 15.00 den 14 september 2010 så får ni gärna be för mig. För just då sitter jag inne hos foniatrikern och filmar mina stämband..
Vi hörs!

Hösten är här - och här är jag!

Hej igen!
Sommaren är slut och hösten har börjat. Dimman ligger tjock över gården nu på morgonen, och Astrid frågar varför det är så dammigt ute. En rätt bra formulering på hur det faktiskt ser ut.

Semestern är slut och jobbet har börjat på allvar. Vi har en del förändringar på jobbet i fråga om utedagar och kyrkisskjutsar, men det löser sig nog när rutinrena har kommit igång på allvar.

Vad sa du? Hur semestern varit? Alldeles underbar, tackar som frågar!
Vi tillbringade en och en halv vecka på Öland och Löttorps camping där vi hade körvecka med tre körer måndag till fredag. Veckan efter hjälpte jag till på barnmatinen och det var lika roligt som alltid!

På vägen från Öland mot Borås kraschade bilen ihop. Nåt i kylarsystemet tyckte det var dags att gå i pension, så vi körde på sparlåga till Borås och Svärfar där han och Robert plockade sönder och satte ihop motorn igen. Det tog sina modiga dagar, så Robert fick lov att förlänga sin semester för att hinna med. Stackars han... Hehe.

En annan gång ska jag berätta mer om körveckan. Och desutom tala om hur det gick med min hals - operation eller inte. Den 14 sept får jag veta!
Hej så länge!

Sommarlov..

Barnen har varit på sin avslutning, sjungit, ätit tårta och fått betyg.
Precis som det ska vara.
Självklart hölls avslutningen i kyrkan. F-5 var i en stadskyrka, de äldre i vår egen kyrka.

På vägen till F-5 avslutning frågade jag >Klas som fyller 15 i morgon vad han vill ha. OJ! kom det från baksätet, Olivia reagerade på födelsedagspratet. "Men jag måste ju köpa en present! Men hur? Jag har ju inte tillräckligt med råd.."

Jag älskar felsägningar. Och Olivia var i sitt esse idag.
Under fikat i klassrummet pratade vi om dansbandsmusik, jag och en pappa i klassen.
"Jaa," sa Olivia. "Och jag har 6 meter dansband därhemma."
Både jag och pappan tittade oförstående på henne innan det gick upp ett ljus för mig:
"Menar du ditt gymnastikband?"
:-D

Hon säger att jag är DUKTIG!!

Nästan en vecka av min sjukskrivning har gått. Och med det har jag varit hos logopeden fyra gånger denna vecka, en gång varje dag.

Vi började lite lätt med mjuka, runda ljud och har successivt arbetat oss fram till att jag läser stycken själv, med röstläget på rätt läge hela tiden. Det är orkeskrävande att prata så här. Jag är ju van att ha en mer "flickaktig" röst och prata lite ljusare än vad jag ska, så i mitt huvud låter det här läget jättekonstigt.
Men vi lyssnar ju alltid på det vi säger och läser, och jag konstaterar att det LÅTER rätt bra, och inte lika konstigt utåt som i mitt eget huvud..
Men känslan av att ha tonen vibrerandes nere i bröstregistret är ny för mig, och det kommer att ta tid att lära sig prata så jämt..

I tisdags träffade jag överläkaren på foniatrin. Han filmade mina stämband igen och såg den där "bullen" mitt på stämbanden, precis som förra gånge. Nu var inte stämbanden lika knallröda, men jag har ytliga blodkärl som ser ut som sårsnitt på höger stämbandssida.
"Bullen" är en polyp. En liten rackare som ställer till problem. Det är den som ser till att stämbanden inte sluter tätt, utan hela tiden läcker luft. Klart det blir jobbigt och slitigt att prata då! Det tar energi att säga en mening, så att sitta i ett vanligt samtal är jättejobbigt. Jag måste ju prata längsammare än vanligt för att hinna tänka på hur jag säger varje ord, och.. nä jag har liksom inte tålamodet.. Jag hoppas att alla i min närvaro har förståelse och dessutom hjälper mig att inte glömma bort mig. Det är ju nödvändigt om jag ska kunna bli bra igen!

Överläkaren satte upp mig för operation i slutet av augusti/början på september. Vad jag förstår är det en relativt enkel operation och det är en snabbare återhämtning för stämbanden än om man ska jobba bort den.
50-50% chans att jag ska opereras/jobba bort den, sa logopeden idag. Vi får se på återbesöket i augusti..
Så tills dess ska jag inte sjunga, och försöka prata med hel röst, hålla mig ifrån kaffe... osv.

Men hon säger att jag är DUKTIG! Att jag hittar en fin klang och låter hel på rösten. Och det är jag ju glad för.
Så med Guds(först och främst)hjälp, logopedens coaching, min ansträngning och vänners böner samt påminnelser ska det här nog greja sig innan jul - (för det finns en liiiiten risk att det inte blir någon "O helga natt" i år..)

Vill ni hjälpa mig med böner och påminnelser? Det är bara att fråga mig om hur, jag visar hur du ska påminna..

Jag stjäl ett blogginlägg...

och hoppas att alla som läser här går vidare och läser där.
Varsågod:

Gå in på Rödluvans blogg och läs vad hon skriver om vårdnadsbidraget.

Hej så länge!

Noaks Ark

Vi har tema husdjur med dagbarnen just nu. Och då passar det ju bra att kombinera det med Noaks Ark, för den innehåller ty alla djur som finns.

Sagt och gjort. Flanobilder upp och Magic Clay-lera fram!
Här är resultatet:

Alla djur rusar ut ur Arken


En gris med sin kulting. Gjord av treårs flicka


Astrid gjorde en häst alldeles själv utan hjälp. Den ligger ner, för benen bar inte..
:

Linda, min kollega slog till på stort och gjorde en sköldpadda och ett bältdjur. Fågeln är ett experiment av mig. Ville kolla om leran skulle fastna på pompomboll. Det gjorde den! Hurra!


Personligen har jag aldrig sett charmigare elefant. Gjord av tvåårs flicka.


Krokodiler av två pojkar, 5 och 4½ år.


Mina djur från i vintras fick följa med..


De obligatoriska ormarna. Av spridda skapare.

En stilla tyst uppdatering..

Ja, jag vet att jag tjatar, men det här är ju min blogg å då får jag ju skriva vad jag vill.. Tror jag..

Jag tänker nu uppdatera er om vad som händer i min lilla skadade hals. Och om du är utled på att läsa om den så kan du ju klicka bort detta. Och sluta läsa nu..

Jag var hos talpedagogen igen i fredags. Jag berättade att jag haft galet ont och jobbigt de senaste två veckorna. (Faktum var att jag nästan höll på att brista ut i gråt förra tisdagen på jobbet, men det erkänner jag inte. inte ens här. Därav parentesen)

Vi pratade en liten stund och jag kände genast hur trött jag blev i rösten. Sen började vi med de vanliga övningarna, men antingen hörde hon, eller så såg hon på mig hur kämpigt det var, för hon avbröt gång på gång och undervisade mig. Efter halva tiden ungefär frågade hon om jag inte skulle gå med på en sjukskrivning i två veckor. För röstterapi. En inbokad sjukskrivning, allså.
"För du behöver vila din röst. Det kan hända att det blivit lite värre än när du börjde hos mig pga hektiska veckor på jobbet" Jo. Hon har rätt. De senaste veckorna har varit lite köriga med kort om personal - sjukskrivningar, VAB och ledigheter har avlöst varann..
Så.. Jag kommer vara sjukskriven för röstterapi i två veckor med start snart. Och tills dess försöker jag prata rätt - eller inte prata alls.
Försök själv- det är svårare än du tror! (Plus att folk behandlar dig annorlunda..)

Böner mottages med tacksamhet från när och fjärran. Så här orkar jag inte ha det länge till. Så det så.

Vårfest

Igår tisdag hade vi den vårliga vårfesten för dagbarnen. Det var grupp Vittulsberg/Jälla som stod för värdskapet och gjorde det med den äran!

Alla barnen samlades således på 4Hgården i Gränby, Uppsala kl 10 för en massa skoj. Vi:
-tittade på djuren.
-gick runt och strosade.
-klättrade på stenarna som kantade dammen.
-åkte HÖLASS i skrinda bakom traktor. SÅ spännande!
-såg ett rådjur hoppa omkring.
-grillade korv.
-åt korven i gröngräset.
-fick celebert besök av "tant Berit", en figur som kommer på besök varje vecka i den gruppen och håller tema-samling.
-letade efter en skatt med Berit.
-fick GODISPÅSE! att smaska på!
-hade så mysigt och trevligt hela tiden.

Tack för en roligt vårfest!

Tyvärr glömde jag kameran och kan inte ge bildbevis på denna fest. Men jag ska tigga bilder av de andra.

En vanlig torsdag. Eller var den det?

Imorse fick jag en kaffekompis på besök. En mamma till ett av dagbarnen stannade och pratade över en kopp i en timme, bara för att det var trevligt!
Ytterst trevligt, vill jag lova!

När hon gick satte vi igång och städade undan för samling.
Dagens samling började som vanligt: Vi uppmärksammade alla barn. Vi kollade vädret. Vi gick igenom dagens datum, månad, årstid, och år.
Sen gick vi över till temat: djuren på bondgården. Och tog reda på vad alla ungarna heter till hästar, kor, får getter osv. Vad duktiga de är, barna! Till och med KILLING fick de fram! Vad Hona och Hane Djur heter är däremot svårare..

Sen började jag berätta om vad som händer imorgon kväll. Bara om brasan och fyrverkerierna, sångerna, inget om vad man i förr i tiden trodde och gjorde, det tycker jag är ointressant och onödigt för barn i fyraårsåldern att veta..

Men majblomman pratade vi om! Som tur var hade jag köpt en som vi kunde titta på. Barnen var rätt andäktiga över denna lilla söta blåa blomma, och vi bestämde oss raskt för att göra egna. Fram med ljusblått och ljusgrönt papper! En bit gult till mittenpricken, fem knappnålar och fem barnsaxar! En mall var ju inte svårt att göra, och snart satt en 5åring, två 4åringar, en 3åring och en 2åring och klippte koncentrerat så gott de kunde på blommans konturlinje.
Vad fina de blev! Kanppnålen böjde jag till med tänderna och sen var det ju bara att trä på gul, blå och grön utklippt bit på nålen. Fem stolta barn fick sina blommor fästa på väskan!

Sen begav vi oss ut på gården! Vi hittade pinnar, kottar och löv som vi tänkte slänga på kasen en bit bort. Men när vi kom dit var den stängd!
"Tippning förbjuden. Av säkerhetsskäl får inte kasen bli större!" stod det på grinden. Vilken besvikelse!
Vi vände hem och lekte med Gunilla och hennes dagbarn ute på gården i det gassande solskenet istället..

Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke meeeeer...

Fredagskommentarer från dagbarnen..

A och V sitter vid matbordet och äter köttfärssås och "sgabetti". Ketchup är ju alltid "blod", såoch idag.
Dagens samtal blir följande:
V: Tänk om man hade en blodhund som drack upp allt blod!
A: Ja vad ska man göra då??
V: Man får väl ta ett sugrör och dricka tillbaka det.
A: Ja och om man har en som är död så kan man ju hälla tillbaka allt blod i den. *fundering över det några sekunder* Och sen får man ta ett plåster.

*dagmamman frustar och sätter i vrångstrupen*
Vilket bisarrt samtal!
Och vilken bra lösning med ett plåster!

En kvart senare får jag ett sms från kollegan:
"Mitt dagbarn E vill att jag skriver så här: Jag vill gifta mig med A."

Mitt svar:
"Vilket triangeldrama! E vill gifta sig med A, A vill gifta sig med V, som inte vill gifta sig alls!"
(Ska tillägga att alla tre är födda samma år, A är flicka, V och E är pojkar)

Kollegan skriver tillbaka dialogen hon och E haft:
E: "Ja, för jag är ju "akkrakktiv" och jag kan skrämma henne!"
I: "Nja, blommor eller choklad är nog bättre.."
E: "Hm.. Ok! Då fixar jag blommor på vägen.."

Ser fram emot besök om en timme av dem! Vas med vatten är redan framplockad..
:-D

En långfredag för tre år sedan..

Jag var på väg hem till mina föräldrar och stannade till på ICA för att handla en grej till middagen. Det var lång kö och jag fick vänta en stund på min tur.
När jag så hade börjat lägga upp mina grejor på bandet kom en kvinna i min egen ålder fram till kassan från "fel" håll och såg uppjagad ut.
"Jag hittar inte mitt kort, jag förstår inte.." sa hon förtvivlat och letade runt i sin.
"Men har du hittat dina barn?" svarade kassörskan.
"Ja de sitter i bilen nu. Men hur ska jag göra med mina varor? Kan jag lämna dem och komma tillbaka senare med min mans kort?" frågade den gråtfärdiga kvinnan.
"Joo, det går bra.." började kassörskan.

Jag hörde ju hela samtalet och visste prcis hur kvinnan kände sig. Stressad över att stoppa kön, förtvivlad över att inte hitta sitt kort, rädd att ha tappat det någonstans, panik av tanken på att ha blivit rånad, och skamsen över att stå i kassan och handla utan pengar. Kassörskan hade slagit fram hennes summa så den stod på displayen. Runt 150 kr. Ingen stor summa alltså. Men ändå.. Man vet ju hur gärna man vill ha hem det man handlat och det kan ju avgöra en helg... Jag tyckte så synd om henne.

Jag tog ett steg fram till henne och tog fram mitt kort.
"Du", sa jag. "Jag betalar det åt dig."
Jag drog mitt kort utan att vänta på svar. Kvinnan stelnade och stirrade på mig.
"Men.. så kan man väl inte göra.." stammade hon.
"Jo, jag gjorde det precis." sa jag åt log lite åt henne. (Jag kände mig lite skakis, man är ju trots allt svensk..)
"T..tack.." sa hon, fick sina varor och gick iväg.
Kassörskan tittade på mig.
"Vad skönt att kunna vara så.. snäll.." sa hon tafatt.
Vad svarar man på det?
"Nej, det bästa är ju att hon inte har en aning om vem jag är, så hon kan inte ge tillbaka." svarade jag bara.

Här kunde man ju ha lagt in en lång predikan om att jag fått allt givet, min skuld är redan betald, osv. Men det gjorde jag inte. Jag bara hoppas att kvinnan med barnen fick en fin underbar påsk, och att hon någon gång i framtiden får träffa Jesus och då bli påmind om att man kan få sin skuld betald.

Jag fick en härlig påsk i alla fall. Och jag är fortfarande så glad att jag kunde hjälpa en mamma i trångmål i kassan på ICA.

Det var en gång..

Lilla A och kollegans pojke J tillbringade en stund av eftermiddagens utevistelse i den snöhögen precis utanför vår grind. Där grävde vi för några veckor sedan en stor grotta, som vi sen gjorde om till en lång gång rakt igenom snöhögen. Och nu när solen smält bort en massa snö har taket ramlat ned. Kvar finns något som jag väldigt gärna skulle vilja kalla "Vargklämman", som i Ronja Rövardotter, ni vet..

Nåväl, åter till barnen.

A och J klättrade, hoppade över gapet och gjorde allehanda konster - tills J kom på att han faktiskt kunde vara tak själv! Det var ju bara att sätta händerna på ena sidan och fötterna på den andra. "KOLLA, A!" ropade han glatt.
Vips! Så var A där och kröp under honom.
Glädje!
Min kollega stod en bit ifrån och tittade på.

"TITTA LINDA!" ropade A. "VI HAR GJORT EN UNDERGÅNG!"
:-)

Total Praise

När sångaren, pianisten, låtskrivaren och Grammyvinnaren Richard Smallwood hade en kris i sitt liv kände han en dag att han ville sätta sig ner och riktigt klaga på Gud. Således satte han sig vid pianot och började skriva och sjunga en klagosång:
"Jag lyfter mina ögon mot bergen, varifrån skall min hjälp komma?"
Han var arg. Besviken. Och tyckte att mycket var fel, fel, fel..

Han skrev, sjöng och spelade. Och upptäckte efter ett tag att hans klagosång förvandlats till en bön.
Och sedan exploderade han i en lovprisning som totalt förvandlade hans sinnelag!
Han prisade Gud med sin sång och spel, en sång som nu är känd över hela världen!

Den enda förhållningsorder Richard har när den framförs är att den första delen får bara sjungas en gång. Efter det är det lovprisning som gäller.

Så är det! Är du ledsen, nedstämd, arg, förtvivlad, ångestfylld, förvirrad osv: testa med att sjunga lovsånger, prisa Gud, lyfta dina händer, be och tacka Gud och du kommer se att situationen och din sinnesstänming förändras.
Tro mig - det är sant! Har testat själv.

" Lord,I will lift mine eyes to the hills
Knowing my help is coming from you
Your strength you give me in time of the storm

You are the source of my strengh
You are the strength of my life
I lift my hands in total praise to you

Amen,Amen,Amen,Amen"

Håll till godo!

http://www.youtube.com/watch?v=Vv9-WlymKg0

Onsdagsmöte..

För första gången på mycket länge gick jag på onsdagskvällsmöte i församlingen. Och tog med mig barnen! Robert kom efter, då han typiskt nog fastnade i en bilkö efter en olycka på E4an från Stockolm.
Varför möte denna vecka?
Jo, det var mina kära föräldrar som höll i det! Tillsammans med sin två år gamla kör Nardus.
Det var inte så mycket folk i kyrkan, men vad gjorde det? Medelåldern låg nog precis där, i medelåldern och högre. Och det är helt OK.
Vi som var där gick nog allihop därifrån med en glad känsla av att ha fått en underbar kväll och fått höra en underbar predikan av min mor.
Hon talade om alla de där smålögnerna som man bär på, att vitljuga om saker. Hur lätt det är och hur dumt det är. Och vad viktigt det är att lägga av med att tala osanning. Mötet avslutades också med en inbjudan om att dels be Gud om förlåtelse, men också få visa att man verkligen vill få en förändring i sitt liv.

Men det var ju inte allt som hände!
Kören Nardus sjöng en hel del sånger själva, och sen var det väldigt många sånger som publiken var med och sjöng i. Härligt och innerligt!

Mina kära syskon Hanna och Gustaf sjöng en duett. Jag har faktiskt aldrig hört dem sjunga tillsammans förut, och det lät riktigt, riktigt bra. Heja Syrran och Brorsan!

Mötet avslutades med sången "Total Praise", som ju har en alldeles egen uppkomsthistoria. Vill ni höra?

Stämbanden: uppdatering..

Tja, så där ja!
Nu har jag varit på min första av många logopedbesök. För några veckor sen var jag hos en foniatriker som filmade mina stämband och konstaterade svullnad på båda sidor, en början till knut på ena sidan och läckage i övre delen. Så han remisserade mig vidare till logopeden.
Väl där blev jag inspelad på band som vi sedan analyserade:
1. Jag pratar för ljust. Måste lägga ner rösten några hertz för att stämbanden ska få vila.
2. Jag tar ansats på många av vokalerna i mitt tal. det får jag sluta med. Att säga ett hårt "A!" är jobbigare för stämbanden än att mjukt säga "hA!". Bara att lägga om..
3. Jag har en del knarr som jag inte haft förut. Men inte så farligt, sa hon.. Jag ska dock arbeta bort dem.
Dessutom:
4. Att sjunga är extra jobbigt för rösten. Därför är jag belagd med sångförbud. Kul. Verkligen.
5. Att höja rösten och ropa är inte bra. Alltså är det normalläge som gäller när jag pratar. Men HUR ska jag göra när vi är ute på gården och leker, dagbarnen och jag, och något av barnen ger sig iväg på egna äventyr? Hmm...
6. Kaffe kan påverka rösten i negativ riktining. Alltså ska jag dra ner på konsumtionen. Jag nöjer mig med morgonkoppen ett tag framöver. ;-)
7. Starkt kryddad mat går samma väg som kaffet..
8. Att harkla sig är slitigt. Det ska vi ha under observation och kolla om jag gör mycket och ofta.

Nästa fredag ska jag dit igen och lära mig andas rätt. Det är grunden. OO vad jag önskar att jag var bra i rösten!
På tisdag har vi föräldramöte i Storvreta, och jag är en av de som ska prata..

Livet som går..

"Hej!"
"Nämen hej! Det var länge sen!"
"Ja verkligen. Hur mår ni nu för tiden?"
"Jo, tack bara finfint. Ja, jag menar, ett av barnen har ju öroninflammation och ett annat har stukat båda tummarna i slalombacken. Det tredje blödde näsblod på morgonen och den fjärde, tja HON mår bra. Så det känns kanon!"
"Nejmen menar du det! Och vilken vinter vi haft sen! Så mycket snö! Det är ju inte för intet som man undrar om det kommer att bli någon vår. Man börjar ju bli lite trött på kylan nu, eller vad?"
"O! Nej jag har bestämt mig för att inte klaga, utan bara njuta. Tänk så härligt för barnen med en äkta vinter, och hela världen förvandlas till en lekplats. Jag menar, när man tänker på alternativet med en grådaskig slaskvinter, nää, då vill jag mycket hellre ha kallt och mycket snö."
"Ja, jo, ja jag klagar ju inte. vi har verkligen tagit till vara på snön och kylan, åkt skidor och skridskor. Men vad skönt det är ändå när solen tittar fram!"
"Ja, inget går väl upp mot det.. Men hur mår ni då?"
"Jo tack, jag klagar inte, men min son ligger hemma i feber och min dotter har fått en reaktion av en medicin så hon har svullnat upp i benen..."
"Ja, det är fantastiskt med barn. Och vilket väder vi har!..."

Och så där håller man på.. Varje gång man träffas. "Hur mår du? Berätta gärna - men jag tänker inte riktigt engagerat lyssna. Känns det jobbigt för mig så går jag över till väderprat. Och när det är uttömt så frågar jag om hälsan igen, utan att riktigt lyssna.."
Kan vi aldrig komma ifrån det invanda mönstret och börja bry oss om varann? Riktigt visa att vi bryr oss med vår fråga? T ex: på svaret "Jo tack, jag har ju lite ont .." genast erbjuda oss en hjälp för att underlätta? på svaret "nej jag tror inte jag ska följa med, just den här månaden är det lite knapert" genast erbjuda en middag, en hjälpande ekonomisk hand, gå en extra mil, finnas med lyssnande öron till någon som behöver prata..
För det är det som är livet. Att hjälpa andra. Att finnas till. Sträcka ut sin hand, hjälpa någon upp på benen, komma med ett McChicken&co till en vän som ligger hungrig hemma i influensa, hämta sitt barn på fredagskvällen och erbjuda andra skjuts hem med, även om det är i andra änden av stan, bjuda ut en vän på en lång prata-av-sig-promenad...
Listan kan göras lång. Bara fantasin kan stoppa dig. Börja där du är och be Gud ge dig tillfällen att hjälpa en annan människa - och du kommer att upptäcka en superglädje som sprider sig i hela dig. Snart är du lycklig och mår kanonbra - och kan ärligt säga det när folk frågar hur du mår.
"Jo, tack. Jag mår så bra ska du veta, för igår fick jag hjälpa en tant på ica...."
Jag lovar. Vädret kommer att bli oviktigt i dina samtal. ;-)

En rysk mumie i present..

Min lille pojk börjar bli stor.. Om en vecka fyller han 13 år och blir tonåring.
PÅ senaste tiden har han skjutit i höjden, jag vet, för det syns TYDLIGT på alla hans byxor!

Vad ger man en pojke som fyller 13 år?
Jo.
En Rysk Mumie!

När vi i julas var hos våra goda vänner i St Peterburg kom Harriet och jag i hemlighet överens om att tidigarelägga hans födelsedagskalas en vecka eftersom de skulle till Sverige denna helgen. Kristoffer har inte vetat något om våra planer, men accepterat att mor och far inte kan ha kalas för honom på hans riktiga födelsedag, av olika anledningar.
Så igår torsdag kl 17.30 blev kalasdagen/tiden. Kristoffer var strängeligen tillsagd att ringa när han satt på bussen hem, med anledningen "för att jag ska kunna vara beredd att direkt gå till den hyrda gårdslokalen när du kommer".
Han godtog det.
Men egentligen var det ju för att vi skulle hinna snurra in hans absolut bästaste kompis i hela världen i toapapper!


Kristoffer kom in, såg mumien, öppnade och tjöt! "AAHHH! Vad gör du här!?" *kram*
Sen strålade han av glädje.
När sen storebror Philip och Mor och Far till dessa gossar kom var glädjen så underbart stor. Och när vi talade om att Philip och Daniel stannar här hela helgen var den fullkomlig.
Kalaset blev livat och högljutt - som det blir när 14 st 12-13åringar umgås i en gårdslokal. Men kul hade både de och vi vuxna. Och en rolig helg ligger framför oss.

En sång till Guds.ära?

Astrid sjöng och sjöng och sjöng en av kvällarna hemma hos våra vänner utanför St Petersburg. En lång sång till Gud om hur mycket hon älskar Honom och hur glad hon är at ha Honom nära.
I en halvtimme sjöng hon oavbutet.
Jag lyssnade och funderade på hur jag ska gå till väga för att förklara vem det är som leder vem..
Här är ett smakprov på den text som återkom så ofta i hennes sång:
" Jesus jag älskar Dig, Du är så nääära miiiig! Jag vill alltid vara nära diiig! Du är så bra, och du tar min hand. Du gör som jag säger, och det är så bra.. Jesus jag vill alltid vara med Dig, För det är så kul när jag är med Dig. Du tar min hand och du gör som jag säger... osv.."

Oj då..
Det tillsammans med Os nyöversättning av "Din trofasta kärlek" kan kanske klassas som mer politiskt korrekt..

"Din trofasta kärlek aldrig mig lämnar, Din barmhärtighet den kan aldrig ta slut.
Jag vill fly varje morgon, fly varje morgon, tro på din egenhet, tro på din egenhet."

Knutmasso igen.

Imorgon är det Tjugondag Knut.
Julen ska ut.
Och enligt Upplands ska man också gå Knutgubbe denna dag och tigga i gårdarna. Alldeles tyst ska man var så att man inte röjer sin identitet.

För så gjorde de förr. De fattiga. De gick runt i de rikare gårdarna och tiggde till sig av alla julens kvarvarande gotter, med mask för ansiktet och var tysta. För vem skulle vilja avslöja att man behöver tigga maten för dagen? Smart!

Imorgon har vi därmed maskerad med våra dagbarn.
16 barn och 6 vuxna ska trängas i mitt lilla hem, dansa i ring och ha en trevlig dag. Det återstår bara att se hur det går.
Tigga behöver ingen göra; ci severar pizza till alla barnen, och de får fiska i fiskdammen - chefen har köpt godis! Tjoho!
Klockan är nu 21.15 och jag behöver således:
-Sätta upp en filt iundertrappen till fiskdammen.
-Åka och handla ingredienser till pizzan.
-Bära upp fåtöljen i vardagsrummet så vi får bättre plats.
-Sluta skriva inlägg på bloggen.

Vi hörs imorgon! ;-)
Här är en bild från 2007 års Knutmassomaskerad:

När det är 15 grader kallt och dimmigt..

..och vi går ut kl 8.30 för att gå till en kollega tittar Astrid sig förvånat omkring på all dimma och utbrister:
- Mamma! Vad dammigt det är ute idag!
Well..

Kalastajm med Obi Wan Kanobi

Igår var Yngsta Dottern bjuden på Stora Kusinens 5årskalas. Han är ju hela 4 månader äldre.. Född i november, men då var det så sjukt mycket sjuka "grisar" (svininfluensaskräcken satte sina spår) i omlopp så kalaset blev nu. Ett mycket trevligt kalas!
Ett av de inbjudna barnen tackade på hemvägen och kontaterade till Kalasbarnets moder att: "Det här var det bästa kalaset jag varit på!"
Vilken komplimang.
Och det var genomtänkt och kul!
Alla barn fick en bunt med "pengar" från "First bank of Theodor" (Den idén och design ska jag stjäla och göra pengar till mina dagbarn..)
Sen fick alla i tur och ordning gå till "korvkiosken" och köpa sig korv och saft, efter det kunde man köpa en piggelin, och senare på kalaset kunde man köpa sig en tårtbit. Kul!
Tema för kalaset var Grönt, Star Wars eller Något Annat. Därför fanns det en Darth Wader, Obi Wan, Han Solo och de andra, tillsammans med Michael Jackson nör vi kom. Jag hade glömt bort den delen i inbjudan.. Men snabbt hem och hämta så vi även fick en Leia, en till Leia och en cowboy..
Samuel var "någonting grönt" Det är Theos älsklingsfärg och funkar i allt. Saft, tårta, pappertallrikar, duk, presentpapper, hårfärg mm.. Och i ansiktfärg om man ska tro Samuel..
Lillebror var utklädd till.. lillebror.. Frida till (öhh) Moderskeppet? ;-)

Nog om detta. Ett kul kalas.

På vägen dit förklarade jag för 8åriga Olivia varför hon inte var direkt bjuden på 5årskalaset men fick följa med ändå.
"Du vet, du och Greta är ju "bästa-kusiner" precis som Fanny och Kristoffer och Theodor och George. Därför är G bjuden och inte du, för de är bästa-kusiner."
Astrid satt och lyssnade och utbrast:
"Jag är bästakusin med alla mina kompisar! Fast en del har försvunnit.. Men det gööör ingenting".
(Hmm.. betyder det att jag borde ut i skogen och leta efter försvunna kusiner?)
(FOTNOT: Kortet är ett år gammalt.)

Martyrion.

Mina söner ar varit med i en musikal under nyårsfirandet. Musikalen heter "Martyrion", och ni kan ju redan där ana vad den handlar om.
Mina söner var så duktiga! Min 12åring spelade den yngsta av Japans första martyrer som den 5 februari 1597 korsfästes i Nagasaki.
Kristoffer sjöng i musikalen med sin klockrena stämma, hängandes på ett kors i bara händerna. De var så otroligt duktiga alla de som spelade med i musikalen!
Jag har suttit och med hjälp av översättningsprogram översatt berättelsen om Nagasakimartyrerna. Den yngste av dem blev alltså bara 12 år och dog genom denna fruktansvärda behandling. Ändå finns det bevarade brev som talar om pojkens mod och uppmuntran till de andra.
I ett av de brev som finns bevarade strå det ungefär:
"Vi far illa, är sårade, vi fryser och är trötta. Men inom oss sjunger vi: Makten rikedomen härligheten, kraften äran och tacksägelsen tillhör Gud och Lammet i evighet! (Upp 5:12)"

Ni får ursäkta att översättningen inte är perfekt..
(En mäktig tanke:
Den 5 februari 1597 dog Louis Ibaraki, 12 år gammal.
Den 6 februari 1997 föddes Kristoffer som 12 år gammal spelar Louis i musikalen.)



Efter deras gripanden, genom beslut av Toyotomi Hideyoshi, togs de till allmänhetens torg i Meako, till stadens främsta tempel. De fick alla en bit av sitt vänstra öra avskuret, och sedan marscherade de från stad till stad i flera veckor med en man som ropade ut deras brott.
Prästerna och bröderna anklagades för att ha predikat den förbjudna kristna tron, lekmännen att stödja och hjälpa dem. De blev alla upprepade gånger erbjudna frihet om de avstod från kristendomen. De vägrade.

Den 5 februari 1597 korsfästes de på Tateyama (Veteskullen), Nagasaki, Japan. Den japanska stilen med korsfästelsen var att sätta järnklämmor runt handleder, fotleder och hals, en stödben placerades mellan benen för viktstöd, och den korsfäste personen blev sen genomborrad med en lans upp genom den vänstra och högra revben mot motsatt axel.
När tiden för genomförandet kom stod två samurajvakter vid foten av varje kors i vardera änden av raden av fångar. I ett ögonblick, efter den japanska metoden för korsfästelsen, störtade varje soldat hans stålspetsade bambuspjut i offrets bröst, så de passerade över varandras spjut i processen. Först ett gutturalt skrik, sedan drog offret efter andan, sen forsade blodet. Huvudet på offren sjönk. Vakterna flyttade sedan vidare till nästa kors.
Som avrättningarna fortsatte, dundrade ett ilsket vrål genom folkmassan. När den fruktansvärda uppgiften var avslutad, bröt kristna vittnen förbi vakterna, och tryckte sig mot korsen, blötte tygstycken i martyrernas blod och rev deras kläder för reliker. Terazawa stannade slutligen framrusningen, genom att beordra sina vakter för att hålla publiken borta.
Kropparna hängde kvar på korsen hela dagen. På natten ledde en biskop pilgrimer till dem och bad en bön under varje kropp. In i döden fortsatte Miki och hans kolleger martyrerna att predika de goda nyheterna om Kristus: "O död, var är din seger? O död, var är din udd? "(1 Kor 15:55).

I ett brev till sin överordnade, skrev fader Francis Calderon, jesuit missionär,
”Trettiosju dagar har gått sedan de korsfästes, men vi har det fortfarande framför våra ögon. . . denna heliga visning av martyrernas kroppar, fortfarande på sina kors."
Fader Calderon tillade:
 ”Jag kan säga prosten, att dessa dödsfall har en speciell gåva av Guds försyn till denna kyrka. Hittills har våra förföljare inte gått till extremism i att utgjuta kristet blod. Vår undervisning har därför varit mest teoretisk, utan samstämmiga bevis för att dö för vår kristna tro. Men nu efter vi sett och drabbats av dessa märkliga och fruktansvärda dödsfall, är det obegripligt hur mycket våra nya kristna har stärkts, hur mycket uppmuntran de fått att göra samma sak själva.”
 
1598 fick ett sändebud från Filippinerna tillåtelse av Hideyoshi att samla de sista resterna av martyrerna och deras kors. De kristna planterade ett träd i varje hål i marken efter korsen, och i mitten byggde de ett stort kors. Varje år sen dess har pilgrimer begett sig till Nishizaka Hill, som de började kalla Martyrernas Hill. Planen att utrota kristendomen hade slagit slint. Den hemska instrument för genomförandet, korset, förde andra närmare till Fadern.
      Historien om mod och tro på de tjugosex martyrer har troget bevarats bland generationer av kristna. 1862 var kanoniserades dessa martyrer genom Pope Pius IX. Idag, 400 år efter sin död, står en kyrka, ett museum och ett bronsmonument ovanpå Nishizaka Hill för att hedra de första tjugo-sex martyrer och alla troende kristna som följde dem. Pope John Paul II besökte platsen 1981 och döpte den till "Resurrection Hill."