Det var en gång..

Lilla A och kollegans pojke J tillbringade en stund av eftermiddagens utevistelse i den snöhögen precis utanför vår grind. Där grävde vi för några veckor sedan en stor grotta, som vi sen gjorde om till en lång gång rakt igenom snöhögen. Och nu när solen smält bort en massa snö har taket ramlat ned. Kvar finns något som jag väldigt gärna skulle vilja kalla "Vargklämman", som i Ronja Rövardotter, ni vet..

Nåväl, åter till barnen.

A och J klättrade, hoppade över gapet och gjorde allehanda konster - tills J kom på att han faktiskt kunde vara tak själv! Det var ju bara att sätta händerna på ena sidan och fötterna på den andra. "KOLLA, A!" ropade han glatt.
Vips! Så var A där och kröp under honom.
Glädje!
Min kollega stod en bit ifrån och tittade på.

"TITTA LINDA!" ropade A. "VI HAR GJORT EN UNDERGÅNG!"
:-)

Total Praise

När sångaren, pianisten, låtskrivaren och Grammyvinnaren Richard Smallwood hade en kris i sitt liv kände han en dag att han ville sätta sig ner och riktigt klaga på Gud. Således satte han sig vid pianot och började skriva och sjunga en klagosång:
"Jag lyfter mina ögon mot bergen, varifrån skall min hjälp komma?"
Han var arg. Besviken. Och tyckte att mycket var fel, fel, fel..

Han skrev, sjöng och spelade. Och upptäckte efter ett tag att hans klagosång förvandlats till en bön.
Och sedan exploderade han i en lovprisning som totalt förvandlade hans sinnelag!
Han prisade Gud med sin sång och spel, en sång som nu är känd över hela världen!

Den enda förhållningsorder Richard har när den framförs är att den första delen får bara sjungas en gång. Efter det är det lovprisning som gäller.

Så är det! Är du ledsen, nedstämd, arg, förtvivlad, ångestfylld, förvirrad osv: testa med att sjunga lovsånger, prisa Gud, lyfta dina händer, be och tacka Gud och du kommer se att situationen och din sinnesstänming förändras.
Tro mig - det är sant! Har testat själv.

" Lord,I will lift mine eyes to the hills
Knowing my help is coming from you
Your strength you give me in time of the storm

You are the source of my strengh
You are the strength of my life
I lift my hands in total praise to you

Amen,Amen,Amen,Amen"

Håll till godo!

http://www.youtube.com/watch?v=Vv9-WlymKg0

Onsdagsmöte..

För första gången på mycket länge gick jag på onsdagskvällsmöte i församlingen. Och tog med mig barnen! Robert kom efter, då han typiskt nog fastnade i en bilkö efter en olycka på E4an från Stockolm.
Varför möte denna vecka?
Jo, det var mina kära föräldrar som höll i det! Tillsammans med sin två år gamla kör Nardus.
Det var inte så mycket folk i kyrkan, men vad gjorde det? Medelåldern låg nog precis där, i medelåldern och högre. Och det är helt OK.
Vi som var där gick nog allihop därifrån med en glad känsla av att ha fått en underbar kväll och fått höra en underbar predikan av min mor.
Hon talade om alla de där smålögnerna som man bär på, att vitljuga om saker. Hur lätt det är och hur dumt det är. Och vad viktigt det är att lägga av med att tala osanning. Mötet avslutades också med en inbjudan om att dels be Gud om förlåtelse, men också få visa att man verkligen vill få en förändring i sitt liv.

Men det var ju inte allt som hände!
Kören Nardus sjöng en hel del sånger själva, och sen var det väldigt många sånger som publiken var med och sjöng i. Härligt och innerligt!

Mina kära syskon Hanna och Gustaf sjöng en duett. Jag har faktiskt aldrig hört dem sjunga tillsammans förut, och det lät riktigt, riktigt bra. Heja Syrran och Brorsan!

Mötet avslutades med sången "Total Praise", som ju har en alldeles egen uppkomsthistoria. Vill ni höra?

Stämbanden: uppdatering..

Tja, så där ja!
Nu har jag varit på min första av många logopedbesök. För några veckor sen var jag hos en foniatriker som filmade mina stämband och konstaterade svullnad på båda sidor, en början till knut på ena sidan och läckage i övre delen. Så han remisserade mig vidare till logopeden.
Väl där blev jag inspelad på band som vi sedan analyserade:
1. Jag pratar för ljust. Måste lägga ner rösten några hertz för att stämbanden ska få vila.
2. Jag tar ansats på många av vokalerna i mitt tal. det får jag sluta med. Att säga ett hårt "A!" är jobbigare för stämbanden än att mjukt säga "hA!". Bara att lägga om..
3. Jag har en del knarr som jag inte haft förut. Men inte så farligt, sa hon.. Jag ska dock arbeta bort dem.
Dessutom:
4. Att sjunga är extra jobbigt för rösten. Därför är jag belagd med sångförbud. Kul. Verkligen.
5. Att höja rösten och ropa är inte bra. Alltså är det normalläge som gäller när jag pratar. Men HUR ska jag göra när vi är ute på gården och leker, dagbarnen och jag, och något av barnen ger sig iväg på egna äventyr? Hmm...
6. Kaffe kan påverka rösten i negativ riktining. Alltså ska jag dra ner på konsumtionen. Jag nöjer mig med morgonkoppen ett tag framöver. ;-)
7. Starkt kryddad mat går samma väg som kaffet..
8. Att harkla sig är slitigt. Det ska vi ha under observation och kolla om jag gör mycket och ofta.

Nästa fredag ska jag dit igen och lära mig andas rätt. Det är grunden. OO vad jag önskar att jag var bra i rösten!
På tisdag har vi föräldramöte i Storvreta, och jag är en av de som ska prata..

Livet som går..

"Hej!"
"Nämen hej! Det var länge sen!"
"Ja verkligen. Hur mår ni nu för tiden?"
"Jo, tack bara finfint. Ja, jag menar, ett av barnen har ju öroninflammation och ett annat har stukat båda tummarna i slalombacken. Det tredje blödde näsblod på morgonen och den fjärde, tja HON mår bra. Så det känns kanon!"
"Nejmen menar du det! Och vilken vinter vi haft sen! Så mycket snö! Det är ju inte för intet som man undrar om det kommer att bli någon vår. Man börjar ju bli lite trött på kylan nu, eller vad?"
"O! Nej jag har bestämt mig för att inte klaga, utan bara njuta. Tänk så härligt för barnen med en äkta vinter, och hela världen förvandlas till en lekplats. Jag menar, när man tänker på alternativet med en grådaskig slaskvinter, nää, då vill jag mycket hellre ha kallt och mycket snö."
"Ja, jo, ja jag klagar ju inte. vi har verkligen tagit till vara på snön och kylan, åkt skidor och skridskor. Men vad skönt det är ändå när solen tittar fram!"
"Ja, inget går väl upp mot det.. Men hur mår ni då?"
"Jo tack, jag klagar inte, men min son ligger hemma i feber och min dotter har fått en reaktion av en medicin så hon har svullnat upp i benen..."
"Ja, det är fantastiskt med barn. Och vilket väder vi har!..."

Och så där håller man på.. Varje gång man träffas. "Hur mår du? Berätta gärna - men jag tänker inte riktigt engagerat lyssna. Känns det jobbigt för mig så går jag över till väderprat. Och när det är uttömt så frågar jag om hälsan igen, utan att riktigt lyssna.."
Kan vi aldrig komma ifrån det invanda mönstret och börja bry oss om varann? Riktigt visa att vi bryr oss med vår fråga? T ex: på svaret "Jo tack, jag har ju lite ont .." genast erbjuda oss en hjälp för att underlätta? på svaret "nej jag tror inte jag ska följa med, just den här månaden är det lite knapert" genast erbjuda en middag, en hjälpande ekonomisk hand, gå en extra mil, finnas med lyssnande öron till någon som behöver prata..
För det är det som är livet. Att hjälpa andra. Att finnas till. Sträcka ut sin hand, hjälpa någon upp på benen, komma med ett McChicken&co till en vän som ligger hungrig hemma i influensa, hämta sitt barn på fredagskvällen och erbjuda andra skjuts hem med, även om det är i andra änden av stan, bjuda ut en vän på en lång prata-av-sig-promenad...
Listan kan göras lång. Bara fantasin kan stoppa dig. Börja där du är och be Gud ge dig tillfällen att hjälpa en annan människa - och du kommer att upptäcka en superglädje som sprider sig i hela dig. Snart är du lycklig och mår kanonbra - och kan ärligt säga det när folk frågar hur du mår.
"Jo, tack. Jag mår så bra ska du veta, för igår fick jag hjälpa en tant på ica...."
Jag lovar. Vädret kommer att bli oviktigt i dina samtal. ;-)