Mätt

Vi har varit hos goda vänner på middag. O så trevligt! Ni vet, livet bara rusar på och man måste planera in ett sånt besök hos sina vänner och släktingar långt i förväg om det skall gå med alla de fullspäckade scheman man har.
Hemskt att det ska vara så när man tänker efter, men jag vill vända på det och säga: Jag har njutit av vetskapen att jag ÄR bortbjuden en onsdag kväll! Både jag och i synnerhet Åttaåringen har hunnit längta.
Lilla As reaktion när hon förstod var vi var är också värd att minnas:
"JAAA!!!" skrek hon och rusade mot ytterdörren.

Så ikväll har vi bara njutit. Och ätit gott. Och pratat. Och skrattat. Och servat barnen. Och pratat ännu mer. Och haft det bara bra!

En underbar och lyckad kväll ska inte innehålla mer.
Tack till Thulins!

Dagens boktips:

Ninaninaninana ninanananana ninanananininanana....

Tant Mittiprick, Betty McDonald, En bok för alla: En underbar bok om huskurer för allt från "vill inte städa-sjukan" till "väggrar-äta-sjukan". Vänder sig till barn i lågstadiet. En lättläst kapitelbok.

Pojken från Addis, Tore Samuelsson, Barnbokringen: En bok om en pojke som i 9årsåldern adopteras av en familj i Småland. Berättar tydligt om hur det kan kännas att komma till ett helt främmande land. Vänder sig till barn i låg/mellanstadiet. En utmärkt högläsningsbok.

På spaning i okänd galax, Chris Spencer, Ungdomsbokringen: Några ungdomar reser ut i rymden och hamnar på en planet inte så olik jorden, men den har sina problem. Vi följer utvecklingen med STOR spänning! Vänder sig till mellan/högstadieåldern. Otroligt spännande! Var en av mina personliga favoriter när jag var ung 13 år. Tyvärr har jag inte boken själv, men en julklapp ska den bli.. ;-)

Håll till godo!

Det där med vikten..

Jag har gått upp i vikt. Ingen tvekan om saken! Det märks på de kläder som krympt i garderober, och min spegelbild envisas med att visa en helt annan Emma än den jag är van att se.
Men jag mår bra! Så jag tar det lite med ro, och försöker tänka på vad jag stoppar i mig lite till vardags..

Så beklagade jag mig för en kollega idag och hon berättade vad hennes syster fick höra beundrande av ett av sina barn när hon en dag ställde sig på vågen:

"-Mamma! Vad duktig du är! Så där stora siffror har du väl aldrig haft förut!"
Barnet var häpet förundrat och mycket stolt över sin duktiga mor.

Så jag får väl sälla mig till det och uppmuntra mig själv:
"-Vad duktig du är Emma! Så här stora siffror har du aldrig haft förut!"

Afroaerobics

Skydda dig mot solen!
Fyra hörn
Höger fot - så frön i jorden!
boxas över huvet
Vänster fot - så frön i jorden!
baka bullar
Skörda!
Samla in
Krukan på huvet!
Högerhoppsnurr
Krukan!
Vänsterhoppsnurr
Glada fötter!
Starka steg fram.
Slå på trumman!
Tung rumpa hoppar först.

Det är allt. Men det är ruskigt kul!
*Pust* Vi ses på måndag kl 19.

Bönegrupp för tonåringar

O, mina barn, de ger mig så mycket glädje! Och ikväll lyckas de lite mer än andra kvällar. Den äldste är på bönegrupp, eller cellgrupp (en liknelse på kroppens celler) och meddelar mig detta genom följande sms: (ordagrant återgivet)

"Hej mamma jag ÄR på Sälggruppen nu kommer hem sen XD"

Jag tror jag måste ha en språkkurs med den unge mannen..

Om uppfostran, syskonkärlek och att säga förlåt

Jag sitter och jobbar på datorn och beordrar de två hemkomna skolbarnen att genast ta fram sina läxböcker och sätta fart. De lyder. 8åringen börjar smånynna medan hon skriver "veckans ord", det gör hon ofta och jag reagerar inte ens över det.
MEN DET GÖR STOREBROR.
"Tyst då, muttrar han. Syrran fortsätter.
"TYST!" säger han högre. Hon nynnar lite tystare.
"Om du inte är tyst nu så suddar jag ut det du skriver!" säger han skarpt. (Måste i ärlighetens namn säga att jag -trots att jag satt vid bordet- inte uppfattade det sista, annars hade jag sagt ifrån.) Men syrran tystnar inte. Då reser han sig, tar tag i papperet och suddar ut de två översta raderna på hennes läxpapper. Reaktionen blir naturligtvis att hon skriker rakt ut och DÅ vaknar jag.
"Vad gör du?!" utbrister jag.
"Men, hon tystnar ju inte!" blir svaret.
"Får du sudda ut hennes läxblad för det? Tänk om någon skulle göra så mot dig?" fortsätter jag i sann föräldrastil. Syrran storgrinar, högt och ljudligt, som taget ur en barnbok.
"Nä, men jag sa ÅT henne att vara tyst, men hon bara fortsätter för att retas!" kommer det från 12 åringen.
"Nu får det vara nog" dundrar jag, fortfarande arg. "Vad ska du säga till din syster?"
"Var tyst!" ryter han till syrran.
"Nej! Vad ska du säga till din syster??" frågar jag igen.
Mutter.
"Förlåt."
"Inte till mig, till henne!" fortsätter jag och höjer ögonbrynen.
"Förlåt, då" muttrar han
"Och så tar vi det från hjärtat" uppmanar jag.
Tolvåringen sänker rösten och hakan och gör en dramatisk gest med handen:
"Föörlååt!" mullrar han mörkt med något av en operaröst.
Jag tappar tråden. Och blir tvungen att vända mig bort i ett försök att dölja min skrattanfall. Det går dåligt och till slut frustar jag fullkomligt och skrattar så tårarna sprutar. Ungarna fattar ingenting. Och det förstår jag. Hur ska jag någonsin kunna förklara varför jag skrattar?