Gissa vad jag ska göra om två veckor?

Om två veckor lite drygt åker jag på en weekendresa till London! Jippii!
Jag har velat åka till London i ungefär 5 år nu och äntligen blir det av.
En väninna och jag drar på torsdag kväll och kommer hem på söndagen. En husmoderssemester, alltså!
Min väninna är mycket berest, kan man säga, flygvärdinna, bott både här och där i världen och minst trespråkig, engelska som modersmål. Vilken reskamrat, va! Jag är avundsjuk på mig själv.

Vad vi ska göra i London?
Turista!
Jag ser fram emot att få stå på Picadilly Circus med kameran i högsta hugg och - som en sann svensk - smånynna på ni-vet-vad, sen hasta vidare och titta på än det ena än det andra.
Men P har koll. Hon lägger upp en rutt och jag hakar på, glad att få leva.

Bara för skojs skull surfade jag runt lite för att kolla om det fanns någon därute som hade en underbar rutt klar på alla de ställen man vill SE och dessutom vad de olika inträdena ligger på.
Hittade inget.. Men det där att surfa länge och verkligen gå in för att leta är liksom inte min grej, ska väl tilläggas.
SÅ efter min resa kommer ni förmodligen att drabbas av en utförlig reserapport med prisuppgift och kanske lite bilder på underbara motiv från denna stad.
Det där med packning kör vi light. Ett par bra promenadskor, kläder, toalettväska, pass och kontokort. Klart!

Mjölk är livet..

Jag har varit i affären och handlat igen.
Inte så mycket att skriva om egentligen, för det är jag ju sisådär varannan dag, alltid är det något familjen behöver.

Ofta är det mjölk. I vår lilla familj där det bara finns två vuxna, två pojkar i nedre tonåren (snart 14 och 12) och två flickor 7 och 4 år, alltså 6 personer, plus dagbarnen, 5 st, går det åt ungefär 20 liter mjölk i veckan.
Det var väl inte så mycket!

Så när jag är och handlar mjölk så är det ju ingen idé att köpa mindre än 10 liter i taget, eller hur? Det blir desutom billigare med rabatten man då får.

Så ikväll var det dags igen. Jag plockar på mig mina 10 liter, springer runt och kompletterar med det andra jag skulle ha och går till kassan. Jag har där för vana att aldrig lyfta upp korgen förrän allt utom mjölken är urplockad. Min rygg pallar inte allt för tunga såna lyft - jag vet för jag har testat med dåligt resultat. MEN idag när jag började plocka ur min korg flyger den helt plötsligt upp av sig självt och den vänlige herrn bakom mig säger:
"Ja, det såg så besvärligt ut för dig att böja dig så hela tiden."
Sicken trevlig herre.
Sen hickar han till när han får se all min mjölk:
"Oj, vad ska du göra med all mjölken?!"
Jag förklarar och han suckar imponerat.

Det får mig ögonblickligen att tänka tillbaka ett år då jag på samma affär med inköp på samma mängd mjölk har två tonårskillar, typ 15-16 år bakom mig. Den ene var säkert ensambarn och laktosintolerant:
"Kolla! A´ men koollaa ´rå! Va´ ska hon göra va´? Värsta pannkakspartyt eller?! Men kolla ´rå!"

Glädje i mungipan.
Tänk vad mycket kul man kan få vara med om i en affär!
Jag har mer att berätta om detta underbara ställe, men det tar jag en annan gång.
Sov sött nu, allihopa! Imorgon väntar nya tag - och mjölkpaket.

Husvagn...Oooo Husvagn...

Nu är den här!
Husvagnen i all sin härlighet är på plats till användning för ännu en säsong och allt är på plats!
Ja, förutom diskborsten som jag hett önskade att jag inte hade glömt.. Det löste sig emellertid och vi har tillbringat ett första underbat dygn vid vår egen lilla "stuga" med sjöutsikt.

Min make tillbringade tiden med att fixa till ett och annat som han tyckte behövde en uppfräschning efter vintern och sen tog han och svågern C naturligvis ett eller två varv för att spana in och inspektera "ägorna".
Det sistnämnda går ut på att gå runt våra husvagnar, peka och kommentera, kolla elmätaren lite då och då, laga en lucka och fixa en elkabel, sätta upp en lampa/lykta - och i övrigt stå och småprata medan de grillar den medhavda maten.
Syster H och jag tycker att det är så mysigt så.
Vi tillbringar tiden med att putsa inuti vagnarna och bädda opp med rena lakan, ställa in alla varor som vi dragit med ut och fixa till lite mysigt.
Hmm.. inser precis att vi på så sätt också "inspekterar ägorna".. (Hoppsan!)
Jaja, låtom oss sammanfatta det så här: Alla gör de det är bäst på och trivs så bra så med det.
Jämställdheten är total ;-)

Summa kardemumma: O vad vi trivs i vår husvagn!

Konsert i Uddevalla

Så är jag hemma igen efter en resa tur retur till Uddevalla.
Världen idag hade anordnat en konsert i Pinstkyrkan med Margit och Rolf Borgström och Roland Utbult som medverkande. Syster H och jag hakade på och körade.
När vi som familj hade övat och ställt in ljudet i kyrkan kom Roland dit. Han är en härlig man, en sån som när man träffar honom för första gången tycker att man känt honom länge, genomärlig och totalt bara Jesusstrålande.
Frågan om han ville ha lite stämmor bakom sina sånger kom upp, och vi övade in några av hans sånger trestämmigt; "Vid Dina fötter", "Till vår Gud", "Då ska glädjen bryta fram".
Vilka texter det är! Roland har verkligen en förmåga att skriva texter som berör på insidan, som man blir glad av. Och det var SÅ ROLIGT att sjunga de sånger som vi sjöng i ungdomskören hemma. De satt i bakhuvudet alla tre, bara att plocka fram och damma av, så att säga ;-)

Konserten var annonserad som Hela Sverige sjunger, och det kändes att publiken kunde de flesta sångerna i textbladet, de sjöng glatt och lätt med i allsångerna och det var en härlig stämning i Pingstkyrkan bland både gamla och yngre.
Vi fick efteråt veta samarbetet mellan kyrkorna är stort och de har många engagemang som sträcker sig över kyrkgränserna, och det märktes på folk. Det var så många som kom fram och ville prata efteråt, tacka och bara småprata. Det är härligt! På en del ställen står folk efter mötets slut kvar längst bak i lokalen och tittar, en del nickar och några få tar som hastigast i hand.
Vi blev kvar i minst två timmar efteråt och satt och pratade med de medverkande och ett underbart par som är med i församlingen. En härlig bönestund fick avsluta kvällen. Är inte sådana kvällar bara bäst! När man tillsammans med andra troende får avsluta i bön! Vi har ibland när vi haft gäster hemma hos oss slutat kvällen med bön och lovprisning, och man är så glad efteråt. Mera sånt! Om du aldrig prövat det hemma så testa - det är lite jobbigt att föreslå de första gångerna, men när man väl börjat be så känner man vad alla trivs och blir lyfta av det. (Smaka och se att Herren är god, liksom).

Åter till sångerna.
Jag måste få citera refrängerna vi sjöng med Roland. Tillsammans blir de en helhet som börjar med jordelivet - att stilla sig inför Gud och prisa Honom - och slutar i en glad och längtansfull förströstan på vad som väntar oss en dag:

"Jesus, vid Dina fötter stannar jag till och vilar ut.
Ingen kan ge en sådan värme och fylla min själ med ljus.
Jesus, vid Dina fötter lyssnar jag till Ditt levande Ord.
Hela mitt liv vill jag leva
Hela mitt liv vill jag leva
Hela mitt liv vill jag leva Nära Dig"

"Till vår Gud Vill vi ge all lov och ära

Till vår Gud Vill vi be att vara nära

Till vår Gud Vill vi sjunga jubelsånger

Till vår Gud"

"Då ska glädjen bryta fram när vi alla är tillsammans

och vi sjunger nya sånger, hemma hos vår Far!

Och det bästa utav allt är att vi får möta Jesus

då ska vi få dela glädjen, hemma hos vår Far."

Så vill jag leva.

Hur man löser problemet en cykel, två barn.

A och V sitter och leker på golvet. Klockan är halv nio, och på en timme har de hunnit hälla ut allt lego, alla bilar och sitter nu och funderar på hur kul det vore att gå ut.
"Ja! vi kan cykla!" säger A.
"Men min cykel är ju hemma", svarar V
"Då får vi turas om", blir svaret. "Jag kan cykla först, och sen cyklar du, och sen cyklar jag och sen.."
"Nej, jag vet!" svarar V med ett stort heureka-leende och en röst som nu låter höra att han har funnit den optimala lösningen som garanterat kommer göra alla nöjda:
"Jag cyklar - så springer du!"

*Och dagmamman i köket ramlade ihop i en hög över bordet i ett försök att dölja skrattanfallet*

I Rätten

Idag har jag varit på Tingsrätten och vittnat i ett mål.
Hu så pirrigt!
Vem kunde ana att lilla jag skulle sitta som enda vittne och berätta om en familjetragedi jag blev vittne till?
Att vittna är nervöst. Och ovant. Man känner sig lite utlämnad och uttittad där man sitter i sitt lilla ensamma hörn och berättar, väl medveten om att kameran som är placerad under domarens högsäte filmar minsta rörelse jag gör, och allt jag säger spelas in på band. Avlägga vittneseden.. bara det får en ju att svälja hårt. Jag vill ju inte på något sätt säga fel! " Du är under ed och det är brottsligt att förtiga och eller fara med osanning, lägga till eller dra ifrån vad som hände" Brr. Ansvarstyngd..

Innan målet började fick jag gå in i en tom rättssal och bara titta hur det ser ut. Det var bra. Det var skönt att veta sånt innan det var dags.
En vaktmästare/alltiallo/värd gav mig lite tips och komihåggrejjor därinne:
1. Var dig själv.
2. Alla som sitter därinne som är berörda av fallet är lite nervösa.
3. Det är jättebra att du har anteckningar, men läs inte direkt ur dem. Då börjar advokaterna att grilla dig mer än annars. Lägg anteckningarna åt sidan och berätta ur minnet. Om du behöver kolla en tidsangivelse så påpeka att du har det uppskrivet och kan kolla.
4. Räkna ut innan du går in hur mycket du förlorat i lön för att du tagt ledigt denna dag. Du har rätt till ersättning för förlorad inkomst.

Jag följde hans råd, Gud signe honom. Och hade räknat ut på öret vad jag förlorat i arbetsinkomst. Plus bilersättning. Inga problem :-)

När jag väl satt mig och avlagt vittneseden blev jag ganska lugn. Jag hade ju läst igenom mina anteckningar och hade Syster H och Vän G med mig som stöd. Jag kände att jag skakade lite av att jag spänt mig hela förmidagen, men i det stora hela kändes det rätt ok.
Efteråt satte vi oss och drack kaffe hemma hos min Syster. Och då kände jag att det var överstökat.
Nu bara vill jag att det ska gå väl för familjen det handlade om. Och att de aldrig mer råkar in i något sånt här.

Hemma igen!

Vi har varit i fjällen!
Och vi har åkt skidor!
I fyra härliga dagar susade vi ner för de snöbeklädda vidderna med fart och fläkt utan tanke på vilken svårighetsgrad backarna har. Allt klarade vi. Allt kunde vi. Jag gjorde "360" och "rails" med en sån grace att min make häpnade, och alla som såg mig hurrade!

Fy vad jag ljuger. Usch på mig!

Sanningen är att..
- vi HAR varit i fjällen, i Åre.
- jag VAR uppe på toppen med mina skidor - men åkte liften ner igen.. (dels för att min lilla fyraåring vägrade åka skidor den dagen som toppliften var öppen, dels för att det var så dimmigt däruppe att man såg ung fyra meter framför sig, sen var det bara kompakt grått och tyst...)
- jag ÅKTE slalom, men bara i barnbackarna med sjuåringen. Hon var urnöjd med det och då var jag det med. Vi tog oss faktiskt ner från toppen av Björnberget en gång innan liften stängde på lördagen. Innan dess ville hon inte upp dit, och som den hönsmor jag är ville jag inte lämna henne där ensam för att själv njuta av slalomåkning..
- inte har jag gjort några tricks inte! Men däremot ramlat ett par gånger. Två gånger i en brant del av backen och en gång kört rakt i armarna på en trevlig men stickig gran. Aj.

Nästa år ska jag vara mer vältränad, ha ett år äldre barn och stödbandage runt mina trötta knän.
Och ha ÄNNU mer kul i backarna! Heja slalom! Det är så roligt!