Tänk vilka bra dagar det finns!

Idag är en bra dag. En härlig underbar segerrik glädjedag.
Jag har haft så roligt!
Imorse tog Min Linda och jag barnen ut på en lång promenad ända ner till affären. (Det tog en timme innan vi var där, för det finns ju hästar i en hage att titta på, och får. Det kan man ju inte springa förbi..)
När jag gjort mitt ynka lilla ärende i affären (fylla på busskortet) gick vi till en lekplats i närheten. Vilka glada tjut från barnen över en för dem ny plats, en lite skruttig lekplats! Barnen lekte, sockor och skor flög av med hast och nya vilda upptåg sattes med fantasins hjälp igång. Härliga grupp! Love them all..

När barnen började bli trötta och hungriga åkte vi BUSS hem. Bara det är ju ett äventyr om man är fyra år och alltid åker bil med mamma/pappa. Oohh, vad spännande det var, en plinga som lät, en osynlig röst som talade om vart man var på väg och en skylt som ömsom skrev ett vägnamn, ömsom "Stannar"..

Men när barnen ätit, lekt hemmavid och senare gått hem kl 14 gjorde jag något som jag faktiskt inte gjort förut:
Jag åkte ner på stan helt allena för att gå på kondis med en väninna!
Vi hamnade bakom varsin mango/chokladmousse med hallonsmoothie till. Väldigt god.
Och sen pratade vi.
Och pratade.
Och gick pratandes från konditoriet, förbi centrum och satte oss vid åkanten.
Och pratade.
I 2½ timme.

Så ljuvligt! Att få ventilera såna saker som man vet/undrar/funderar på och sånt som bara är mysigt att delge en god väninna.
Jag känner mig lugn, avslappnad, glad, väl tillmods, förstådd och relaxad.
Tänk vad tvåochenhalv timme spenderade på ett helt nytt sätt kan göra för själen!
Hoppas det inte går förlångt innan vi upprepar detta.
Ett stort tack riktas till Min Underbara Linda som tog flickorna åt mig under tiden.

Mina kära skatter..

de fyra barnen. de ger en så mycket i livet. Vem kunde ana det? Jag börjar definitivt känna mig som en medelsålders moder när jag skriver sånt. Jag kan komma på mig själv att bara sitta och titta på dem när alla fyra då och då sitter samlade. Vilken bukett jag har!
Och de små glädjeuttrycken som de ger, som förgyller min tid och värld så evinnerligt mycket! Den äldste, som inte kan komma in i ett rum utan att göra entre, lite lågt viska fram ett "ta tadadaaa!" för att göra oss uppmärksamma på at just han kommer. (Som att han skulle vara svår att missa med sin minst 176 cm långa uppenbarelse), tvåan som har en helt annan stil, men för den skull inte låter oss undgå att han minsann finns bland oss också. Vilken skådespelartalang och vilket ordflöde gossen har! Du milde..
Och så har vi de två yngsta. Den underbara storasystern som numera inte är så ofta hemma, utan far ut och in med kompisar, eller "ska-bara-hem-å-hämta-en-grej-å-nu-går-jag-till-nn-ring-när-jag-ska-hem-hejdå!"
Och så har vi lillan. Med alla hennes härliga kommentarer och miner.
I söndags satt storasyster och lillan med inne på mötet halva predikan. Det var VÄLDIGT tyst där inne, vilket är VÄLDIGT jobbigt för en liten flicka som onte kan vara tyst utan måste sjunga hela tiden.
"Sch, du får inte sjunga nu" viskade jag gång på gång, men utan resultat mer än att hon försökte sjunga tystare oh tystare.
Men när till slut hon insåg att mama inte var nöjd hur svagt det än var, så lade hon handen över munnen och sjöng tyst, tyst..
Det liksom brast på insidan av mig, och vi gick ut. Vilken tapper liten flicka hon är!
Jag var så stolt över mina båda flickor som klarat av att sitta stilla så länge.

Tänk vilken lycka att få vara mama till FYRA! Jag är rik..
(Inser att detta är et långt snyftinlägg från en blödig mamma, men ändå. Man måste nångång få utlopp för sin kärlek till barnen)

Brodway nästa..

Min lilla dotter på 4 år är en ständigt sjungande tös. Hon är faktiskt nästan aldrig tyst, till mångas glädje och syskonens förtret.
För den ömma modern är det ett säkert sätt att se hur flickebarnet mår. Så länge hon sjunger är allt som det ska. Slutar hon är hon trött, hungrig eller något annat. Ett talande exempel är när vi under vår semesterresa nu i sommar besökte det lilla "landet" Ladonia, beläget på den skånska kusten i Mölle. Ung 1,2km går man utför i en brant bergsbestigning som heter duga och inte rekommenderas för folk med dåligt hjärta osv. På vägen upp sen tog vi det lugnt. Dottern fick bestämma takten. Hon knatade på, tystnade och satte sig ner på en sten. "Jag är lite trött". Vi vilade i några minuter varje gång. Sen reste hon sig och gick vidare, sjungandes.. Men den sista biten var tung. Då var hon tyst, tills jag tog henne på ryggen. OMEDELBART börjar sjungandet och sen sjöng hon ända till bilen..

Så härom veckan var vi på IKEA med min syster och hennes barn för att avnjuta en lunch tillsammans, så vi satte oss i restaurangen. Lilla A åt sin mat och glass och började sedan nynnandes gå runt oss och en pelare vid vårt bord.
Hon var snart helt uppe i sin sång/musikal och skred fram,
gjorde rörelser som passade in till "texten", stannade upp och tittade uppfodrande på någon motspelare. Gick vidare och sjöng högt och ljudligt att:
"Idaaaag äääär en daaaaag!" varpå hon svepte med händerna i en vid båge, började vid hjärtat och sträckte kraftigt ut dem helt inne i sin roll.
Sen tystnade hon, generat - och gömde sig bakom stolpen.

Den närmste delen av restaurangen hade nämligen uppmärksammat den lilla. Satt och lyssnade, tittade, log och njöt.
Vad månne det bliva av denna lilla dam? Musikalartist?