En vanlig torsdag. Eller var den det?

Imorse fick jag en kaffekompis på besök. En mamma till ett av dagbarnen stannade och pratade över en kopp i en timme, bara för att det var trevligt!
Ytterst trevligt, vill jag lova!

När hon gick satte vi igång och städade undan för samling.
Dagens samling började som vanligt: Vi uppmärksammade alla barn. Vi kollade vädret. Vi gick igenom dagens datum, månad, årstid, och år.
Sen gick vi över till temat: djuren på bondgården. Och tog reda på vad alla ungarna heter till hästar, kor, får getter osv. Vad duktiga de är, barna! Till och med KILLING fick de fram! Vad Hona och Hane Djur heter är däremot svårare..

Sen började jag berätta om vad som händer imorgon kväll. Bara om brasan och fyrverkerierna, sångerna, inget om vad man i förr i tiden trodde och gjorde, det tycker jag är ointressant och onödigt för barn i fyraårsåldern att veta..

Men majblomman pratade vi om! Som tur var hade jag köpt en som vi kunde titta på. Barnen var rätt andäktiga över denna lilla söta blåa blomma, och vi bestämde oss raskt för att göra egna. Fram med ljusblått och ljusgrönt papper! En bit gult till mittenpricken, fem knappnålar och fem barnsaxar! En mall var ju inte svårt att göra, och snart satt en 5åring, två 4åringar, en 3åring och en 2åring och klippte koncentrerat så gott de kunde på blommans konturlinje.
Vad fina de blev! Kanppnålen böjde jag till med tänderna och sen var det ju bara att trä på gul, blå och grön utklippt bit på nålen. Fem stolta barn fick sina blommor fästa på väskan!

Sen begav vi oss ut på gården! Vi hittade pinnar, kottar och löv som vi tänkte slänga på kasen en bit bort. Men när vi kom dit var den stängd!
"Tippning förbjuden. Av säkerhetsskäl får inte kasen bli större!" stod det på grinden. Vilken besvikelse!
Vi vände hem och lekte med Gunilla och hennes dagbarn ute på gården i det gassande solskenet istället..

Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke meeeeer...

Fredagskommentarer från dagbarnen..

A och V sitter vid matbordet och äter köttfärssås och "sgabetti". Ketchup är ju alltid "blod", såoch idag.
Dagens samtal blir följande:
V: Tänk om man hade en blodhund som drack upp allt blod!
A: Ja vad ska man göra då??
V: Man får väl ta ett sugrör och dricka tillbaka det.
A: Ja och om man har en som är död så kan man ju hälla tillbaka allt blod i den. *fundering över det några sekunder* Och sen får man ta ett plåster.

*dagmamman frustar och sätter i vrångstrupen*
Vilket bisarrt samtal!
Och vilken bra lösning med ett plåster!

En kvart senare får jag ett sms från kollegan:
"Mitt dagbarn E vill att jag skriver så här: Jag vill gifta mig med A."

Mitt svar:
"Vilket triangeldrama! E vill gifta sig med A, A vill gifta sig med V, som inte vill gifta sig alls!"
(Ska tillägga att alla tre är födda samma år, A är flicka, V och E är pojkar)

Kollegan skriver tillbaka dialogen hon och E haft:
E: "Ja, för jag är ju "akkrakktiv" och jag kan skrämma henne!"
I: "Nja, blommor eller choklad är nog bättre.."
E: "Hm.. Ok! Då fixar jag blommor på vägen.."

Ser fram emot besök om en timme av dem! Vas med vatten är redan framplockad..
:-D

En långfredag för tre år sedan..

Jag var på väg hem till mina föräldrar och stannade till på ICA för att handla en grej till middagen. Det var lång kö och jag fick vänta en stund på min tur.
När jag så hade börjat lägga upp mina grejor på bandet kom en kvinna i min egen ålder fram till kassan från "fel" håll och såg uppjagad ut.
"Jag hittar inte mitt kort, jag förstår inte.." sa hon förtvivlat och letade runt i sin.
"Men har du hittat dina barn?" svarade kassörskan.
"Ja de sitter i bilen nu. Men hur ska jag göra med mina varor? Kan jag lämna dem och komma tillbaka senare med min mans kort?" frågade den gråtfärdiga kvinnan.
"Joo, det går bra.." började kassörskan.

Jag hörde ju hela samtalet och visste prcis hur kvinnan kände sig. Stressad över att stoppa kön, förtvivlad över att inte hitta sitt kort, rädd att ha tappat det någonstans, panik av tanken på att ha blivit rånad, och skamsen över att stå i kassan och handla utan pengar. Kassörskan hade slagit fram hennes summa så den stod på displayen. Runt 150 kr. Ingen stor summa alltså. Men ändå.. Man vet ju hur gärna man vill ha hem det man handlat och det kan ju avgöra en helg... Jag tyckte så synd om henne.

Jag tog ett steg fram till henne och tog fram mitt kort.
"Du", sa jag. "Jag betalar det åt dig."
Jag drog mitt kort utan att vänta på svar. Kvinnan stelnade och stirrade på mig.
"Men.. så kan man väl inte göra.." stammade hon.
"Jo, jag gjorde det precis." sa jag åt log lite åt henne. (Jag kände mig lite skakis, man är ju trots allt svensk..)
"T..tack.." sa hon, fick sina varor och gick iväg.
Kassörskan tittade på mig.
"Vad skönt att kunna vara så.. snäll.." sa hon tafatt.
Vad svarar man på det?
"Nej, det bästa är ju att hon inte har en aning om vem jag är, så hon kan inte ge tillbaka." svarade jag bara.

Här kunde man ju ha lagt in en lång predikan om att jag fått allt givet, min skuld är redan betald, osv. Men det gjorde jag inte. Jag bara hoppas att kvinnan med barnen fick en fin underbar påsk, och att hon någon gång i framtiden får träffa Jesus och då bli påmind om att man kan få sin skuld betald.

Jag fick en härlig påsk i alla fall. Och jag är fortfarande så glad att jag kunde hjälpa en mamma i trångmål i kassan på ICA.