O, mina magmuskler finns. Jag vet, för de gör ont.
Jag har skrattat så åt Historien om Noterna, och de slutade inte med förra inslaget!
Min väninna smsade mig i veckan. Den sörjande familjen hade i slutändan valt en annan sång, "Blott en dag", och det var denna som hon i fredags stod i begravningskapellet och skulle framföra så vackert, stämningsfullt och tröstande hon bara kunde.
Nu är min väninna gravid - med tvillingar - och i takt med den växande magen har magmusklerna (som vi på musikspråk kallar "Stödet") fått maka på sig till förmån för de små sparkande liven därinne. Så den vackra stämningsfulla flödande sången blev reducerad till små korta flämtande meningar då hon mellan orden kippade efter luft. Samtidigt som hon (som hon fnissande berättade) tänkte på alla de problem vi haft med att hitta noter, och ville börja skratta. Inte så passande på en begravning! Beskrivningen på hur det lät var (citat):
Jag lät ungefär som Marilyn Monroe när hon stötande framförde "Happy Birthday mr President".
En eloge, kära A, att du inte brast i skratt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar