Jag lägger den där så länge..

För flera år sedan anammade jag ett uttryck från en kär vän.
Så fort hon tappade något i golvet sa hon glatt:
"Jag lägger den där så länge", varpå hon böjde sig ner och ordnade upp röran.
Ett underbart sätt att se på livet.
Sen dess har jag hunnit med att med detta uttryck glatt Syster Rödluvans dotter 2 med att göra "omelett" på golvet, tappat otaliga saker både hemma och andra platser. (Några gånger har jag lite generat kommit på mig själv att kommentera helt främmande personer ute på busshållplatsen/stan/osv som råkat tappa saker..)

För några veckor sedan satt jag i köket och såg på när dotter1 tog ut smör och mjölk ur kylen. Kaviartuben låg dumt till och ramlade i golvet. Hon tittade på den, stängde kylen och gick bort mot diskbänken mumlandes "Jag lägger den där så länge..."
Jag kunde inte annat än skratta. Och skylla mig själv. Men hon plockade lydigt upp den när jag sen bad henne.
Och i tisdags ramlade en jacka ner från kroken när dagbarnen och jag kom in efter en tur i pulkabacken. Ett av mina dagbarn pekade då snabbt på den och sa:
"Emma, vi lägger den där så länge".
Hoppsan... Även du, min pojke..