En Tonårsförälders upplevelser, önskan och bön.

När min mamma var strax under fyra år dog hennes mor, alltså min mormor. Min morfar blev då ensam förälder till en pojke och fyra flickor, min mor var yngst.

Morfar var härligt frälst. Han bad till Gud om hjälp att uppfostra och leda sina barn, samt verkligen kunna urskilja vilken som var den rätta/rätte för dem alla.

Snacka om att han fick bönesvar!

Vissa pojkar kom inte innanför dörren, andra var välkomna. En pojke som uppvaktade en av mina mostrar var inte välkommen, punkt slut - tills han blev tillsammans med en annan av systrarna. Då var han SÅ VÄLKOMMEN! Och de är lyckligt gifta än idag.

Gud hör bön! Jag tror på det. På riktigt!

Och det betyder ju självklart att jag också tror på Guds existens och att Han bryr sig om hur det går för lilla mig och min familj.

Hur väl förstår jag inte morfars bön nu, när mina egna barn växer och den första redan blivit tonåring! Hur mycket önskar jag mig inte den känsligheten när det gäller barnens val av make/maka!

Man älskar ju sina barn så att det gör ont ibland, och den högsta önskan man har för dem är ju att de ska bli lyckliga i sina liv, vilken väg de än väljer.

Min mor sa: "Du får bli precis vad du vill i livet - bara du har Jesus i hjärtat."

Jag säger lika till min barn. Att ha Jesus med mig i allt jag gör - det är A och O för mig.

Jag vet att min morfar bad för alla sina barn och barnbarn när vi kom. Jag är honom så tacksam!

Jag vet att min farfar och farmor bad för alla sina barn och barnbarn. Jag är dem så tacksam!

Jag vet att min mor och far ber för sina barn och barnbarn och har så gjort sen vi låg i magen och från dess även inkluderat våra män/fru. Jag är dem så tacksam!

Nu är det också min tur att sälla mig till den skaran. Att be för mina barn, deras liv och deras fruar/män. Bättre gåva kan man väl inte ge.

Varför detta långa inlägg just ikväll.då?

Jo.

För tidigare ikväll ringde det på dörren. Därutanför stod det två tjejer på 12 eller 13 år och frågade om inte Kr skulle följa med och spela fotboll, varpå de sträckte på halsarna för att se bättre in i hallen där Kl stod. Kr sa nej. Och stängde dörren. Och kom ut i köket till mig:

"Alltså, dom där tjejerna, dom var bara här för att titta på Kl. För jag vet att deras kompis A är kär i honom och hon sa att dom skulle komma hit och kolla in honom."

"Ööhh.. Va?" hördes en målbrottsröst från hallen.

O, Lord. Vad svarar man som mor på det? Jag blev nipprig och fnittrig och insåg att jag har två stycken populära pojkar hemma hos mig som tjejerna i området pratar om! Hjälp!

En ny era i mitt liv har börjat.