Mina kära skatter..

de fyra barnen. de ger en så mycket i livet. Vem kunde ana det? Jag börjar definitivt känna mig som en medelsålders moder när jag skriver sånt. Jag kan komma på mig själv att bara sitta och titta på dem när alla fyra då och då sitter samlade. Vilken bukett jag har!
Och de små glädjeuttrycken som de ger, som förgyller min tid och värld så evinnerligt mycket! Den äldste, som inte kan komma in i ett rum utan att göra entre, lite lågt viska fram ett "ta tadadaaa!" för att göra oss uppmärksamma på at just han kommer. (Som att han skulle vara svår att missa med sin minst 176 cm långa uppenbarelse), tvåan som har en helt annan stil, men för den skull inte låter oss undgå att han minsann finns bland oss också. Vilken skådespelartalang och vilket ordflöde gossen har! Du milde..
Och så har vi de två yngsta. Den underbara storasystern som numera inte är så ofta hemma, utan far ut och in med kompisar, eller "ska-bara-hem-å-hämta-en-grej-å-nu-går-jag-till-nn-ring-när-jag-ska-hem-hejdå!"
Och så har vi lillan. Med alla hennes härliga kommentarer och miner.
I söndags satt storasyster och lillan med inne på mötet halva predikan. Det var VÄLDIGT tyst där inne, vilket är VÄLDIGT jobbigt för en liten flicka som onte kan vara tyst utan måste sjunga hela tiden.
"Sch, du får inte sjunga nu" viskade jag gång på gång, men utan resultat mer än att hon försökte sjunga tystare oh tystare.
Men när till slut hon insåg att mama inte var nöjd hur svagt det än var, så lade hon handen över munnen och sjöng tyst, tyst..
Det liksom brast på insidan av mig, och vi gick ut. Vilken tapper liten flicka hon är!
Jag var så stolt över mina båda flickor som klarat av att sitta stilla så länge.

Tänk vilken lycka att få vara mama till FYRA! Jag är rik..
(Inser att detta är et långt snyftinlägg från en blödig mamma, men ändå. Man måste nångång få utlopp för sin kärlek till barnen)