Om uppfostran, syskonkärlek och att säga förlåt

Jag sitter och jobbar på datorn och beordrar de två hemkomna skolbarnen att genast ta fram sina läxböcker och sätta fart. De lyder. 8åringen börjar smånynna medan hon skriver "veckans ord", det gör hon ofta och jag reagerar inte ens över det.
MEN DET GÖR STOREBROR.
"Tyst då, muttrar han. Syrran fortsätter.
"TYST!" säger han högre. Hon nynnar lite tystare.
"Om du inte är tyst nu så suddar jag ut det du skriver!" säger han skarpt. (Måste i ärlighetens namn säga att jag -trots att jag satt vid bordet- inte uppfattade det sista, annars hade jag sagt ifrån.) Men syrran tystnar inte. Då reser han sig, tar tag i papperet och suddar ut de två översta raderna på hennes läxpapper. Reaktionen blir naturligtvis att hon skriker rakt ut och DÅ vaknar jag.
"Vad gör du?!" utbrister jag.
"Men, hon tystnar ju inte!" blir svaret.
"Får du sudda ut hennes läxblad för det? Tänk om någon skulle göra så mot dig?" fortsätter jag i sann föräldrastil. Syrran storgrinar, högt och ljudligt, som taget ur en barnbok.
"Nä, men jag sa ÅT henne att vara tyst, men hon bara fortsätter för att retas!" kommer det från 12 åringen.
"Nu får det vara nog" dundrar jag, fortfarande arg. "Vad ska du säga till din syster?"
"Var tyst!" ryter han till syrran.
"Nej! Vad ska du säga till din syster??" frågar jag igen.
Mutter.
"Förlåt."
"Inte till mig, till henne!" fortsätter jag och höjer ögonbrynen.
"Förlåt, då" muttrar han
"Och så tar vi det från hjärtat" uppmanar jag.
Tolvåringen sänker rösten och hakan och gör en dramatisk gest med handen:
"Föörlååt!" mullrar han mörkt med något av en operaröst.
Jag tappar tråden. Och blir tvungen att vända mig bort i ett försök att dölja min skrattanfall. Det går dåligt och till slut frustar jag fullkomligt och skrattar så tårarna sprutar. Ungarna fattar ingenting. Och det förstår jag. Hur ska jag någonsin kunna förklara varför jag skrattar?